Minns Palme på mitt sätt

---------------------------------- --------------------------------
-------------------------------
Olof Palme talar på 1 maj, Norra Latin
i Stockholm 1982. Foto: Björn Roos

I dag det tjugotre år sedan Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm. Livet tog slut för socialdemokraternas ordförande och Sveriges statsminister. En visionärs och fredsduvas liv släcktes.

Olof Palmes betydelse, storhet och gärningar beskrivs ofta ur ett internationellt perspektiv. Palme var inte enbart internationalist. Som statsminister hade Olof Palme makt att förändra, det gjorde han också. Vi får inte glömma bort att det var under Palmes ledning som välfärden byggdes ut, barnomsorgen växte, stora delar av arbetsrätten kom till, föräldraförsäkring förbättrades och jämställdheten ökade. Det här är några viktiga områden som inte får glömmas bort i samband med att Olof Palmes handlingar beskrivs.

Som talare och agitator var Olof Palme lysande. Palme var både närvarande och lyssnande i sina möten och samtal med människor. 1977 mötte jag Olof Palme för första gången.

Socialdemokraterna och Palme hade förlorat valet 1976. Olof Palme besökte Luleå. Socialdemokraterna och LO arrangerade demonstrationer mot den borgerliga regeringens vanstyre. Demonstrationerna efterföljdes av ett stort möte med tal av Olof Palme i sporthallen. Min farsa hade tipsat mig att ta chansen att studera Palmes speciella fotarbete. Jag följde farsans råd och satte mig högt upp, snett bakom talarstolen. Sporthallen fylldes och alla läktarna utom den där jag satt blev fullsatta. På läktaren bakom scen och talarstol satt jag alldeles ensam. Det var roligt att följa Palmes fotarbete under talet. Han flyttade fötterna om vart annat och stod inte stilla med fötterna i speciellt många sekunder innan han bytte fotställning. Skorna måste ha fått sig en och annan reva.

Jag har i efterhand hört delar av talet på band men kommer inte ihåg speciellt mycket av vad Palme sa. Däremot kommer jag ihåg vad som hände sedan, det glömmer jag aldrig. Jag tog mod till mig, gick fram till Palme, ställde en fråga till honom och fick två autografer, en till mig själv och en till min brorsa på de medhavda vimplarna. Och på min fråga svarade Palme:

-----------------------------------------------------------

”Borgare och kapitalister svävar uppe i det blå”

------------------------------------------------------------------

Sedan riktade han blicken uppåt, mot taket i sporthallen, nickade och sa med blicken mot mig:

------------------------------------------------

”Vi däremot, vi håller ihop"

-------------------------------------------------
Palme är borta men autografen på min lilla vimpel och minnet finns kvar.

-----------------------------------

------------------------------------

Jag har fått en andra chans

-----
--------

För två år sedan avslutades min cellgiftsbehandling. Under de första två åren sägs risken får att åter insjukna i den sjukdom som jag drabbades av som störst. Jag är idag fullt frisk och har till och med fått papper på det. Det hela började i maj 2006. Jag hade en längre tid känt mig både trött och allmänt klen. Jag hade varit på tjänsteuppdrag i Bangkok och trots att det där var 37 grader varmt så frös jag. En knöl växte på halsen och dessutom hade jag en otäck klåda på hela min kropp, speciellt på nätterna. Semestern var planerad och vi skulle ta en tidig semester och sedan skulle jag ge järnet i den kommande valrörelsen.

Nu blev det inte som jag tänkt mig. Den där dagen i slutet av maj 2006 besökte jag min husläkare. Det kändes som att allt inte stod rätt. Jag fick veta att jag med stor sannolikhet drabbats av cancersjukdomen Hodgkins sjukdom. Visserligen var doktorn inte helt säker, inom en vecka så skulle jag få veta mer. Den veckan var definitivt min mörkaste vecka någonsin. Mina tankar var allt annat än ljusa. Jag funderade på begravningsmusik och andra hemskheter. När jag efter en vecka fick beskedet så infann sig ett inre lugn, det var bara att bestämma mig för att klara av det hela och bli frisk.

Sammanlagt fanns det nio elakartade tumörer i min kropp, mellan lungorna, i ena lungan, på halsen, i halsen, runt mitt hjärta och i ryggen. Jag fick ta och ge många prover. Det blev ett kirurgiskt ingepp och åtta månaders cellgiftsbehandling. Det tog dock någon vecka innan cellgiftsbehandlingen startade och klådan eskalerade. Det kliade så fruktansvärt att sömnpiller var det enda som hjälpte för att överhuvudtaget få någon sömn och ro. Jag var under en lång period sjukskriven. Jag fungerade helt enkelt inte. Jag hade svårt att gå och andas, svårt att läsa, bokstäverna bara hoppade omkring. Jag läste rubrikerna i tidningen, det funkade. Telefon ringde den första tiden oavbrutet. Vänner, släkt och arbetskamrater ringde och hörde sig för hur det var med mig. De som står en närmast under svåra stunder betyder oerhört mycket, så är det. Mina arbetskamrater på Grafiska Fackförbundet var underbara, det är svårt att beskriva min tacksamhet. Om jag inte pratade i telefonen så satt jag hemma och såg på actionfilmer. Tack vare dessa filmer så fick min hjärna chans att rensas och jag slapp tänka på någonting överhuvudtaget. Det var som sagt många som ringde mig under den tuffa perioden. De flesta hade ärliga avsikter och visst var det också vissa som ville prata om själva sjukdomen och allt elände runt omkring. Allt detta gav mig både stöd och kraft att kämpa vidare. Jag tackar också dem som aldrig ringde elller hörde av sig. Jag tror inte att det är så förbannat enkelt att ringa upp eller samtala med en som drabbats av cancer. Jag är ganska säker på att de som inte hörde av sig tänkte på mig. Deras tankar gav i sin tur kraft och styrka åt mig. Man kan ha riktiga vänner på avstånd, man behöver faktiskt inte hålla kontakten med varandra, tankens kraft fungerar, det är jag numera rätt övertygad om. ----------------

Relativt få i vårt land drabbas av Hodgkins sjukdom. Det är en aggresiv cancersjukdom som går att bota om den upptäcks i tid. Det lär finnas fyra olika stadier i insjuknandet. Första stadiet är inte så allvarligt, däremot är det fjärde och sista stadiet allvarligt. I efterhand har jag frågat den läkare som ansvarade för min behandling om jag var nära att dö. Hon svarade ungefär så här: "Du har varit mycket, mycket sjuk och tidpunkten då din sjukdom upptäcktes var i det fjärde stadiet". Doktor Lundin och personalen på Karolinska sjukhuset, Hematologen var fantastisk. De gav mig bra vård, peppade mig och sprutade (ingen vidare trevlig upplevelse) cellgifter i min kropp var fjortonde dag under åtta månader. Tack och lov att det gick bra för mig, jag lurade liemannen. Jag är nu helt frisk och återställd. Jag har fått en andra chans i livet och den chansen tänker jag ta.

AGGIS har fått tillökning

----------

-------------------

I onsdags hade AGGIS, Grafiska Agitationsklubben i Stockholm årsmöte. Mötet beslutade om att ändra i klubben/föreningens stadgar. Skogs- och Träfackets medlemmar i Stockholms- och Uppsalaområdet är välkomna att bli medlemmar i den socialdemokratiska föreningen AGGIS. Välkomna! Några blev med på direkten, fler kommer säkert att bli det. Det skulle vara härligt om vi kan fördubbla medlemsantalet. Skogs- och Träfackets medlemmar i Stockholmsområdet har inte haft någon socialdemokratisk förening. AGGIS skulle kunna bli en maktfaktor i politiken. Det är upp till oss själva om vi vill bli det. Det är populärt med namnbyten, men vi håller på traditionerna, vår förening heter AGGIS även i framtiden.
---------------------------

Vår medlem Seppo Sinimaa var inbjuden till mötet för att prata om läget i Gaza och på Västbanken. Seppo är sedan många år hårt engagerad i palestinafrågan. Han visade intressanta bilder och berättade om sina resor, upplevelser och om det nuvarande tillståndet i en svårt sargad del av världen. Det känns som om vi måste göra mer för befolkningen i Gaza och på Västbanken. Riktigt vad är svårt att veta, det känns ändå som att den samlade arbetarrörelsen i vårt land bör ta intiativ och göra nåt rejält, insamling, kraftsamling eller någonting annat.

-------------------

Jag fick förnyat förtroende och valdes till ordförande för AGGIS. Tack för förtroendet. Michael Nyqvist höll i årsmötet och gjorde det som vanligt föredömligt. Det börjar bli en tradition med Micke som ordförande på våra årsmöten.

En vakt försvinner med mitt visitkort

-------------------------------------------------------

Tryckerijätten Quebecor säger att de sålt sina andeler i tryckeriet utanför New Delhi i Indien. På Quebecors hemsida finns kontaktuppgifter om verksamheten i New Delhi. Vi har precis fått ett meddelande från koncernledningen i Canada. De säger sig inte ha något ansvar för företaget. Det här går inte ihop.

Vi står utanför ett tryckeri, i utkanten av New Delhi i Indien. Innanför grindarna patrullerar vakter. Vi begär att få träffa någon ansvarig. Vakten försvinner snabbt in med mitt visitkort men kommer inte tillbaka. Vi vet att platschefen befinner sig inne på fabriken, men han vägrar helt enkelt att ta emot oss, Camilla Lundh, jag själv och företrädare för det Indiska fackförbundet, AINEF. Vi vill ta reda på vad som förekommer innanför grindarna. ------------------------------------------------

Produktionen flyttades formellt den 14 december 2008 till en annan del av New Delhi. 150 arbetare förlorade sina jobb. Men det är något som inte stämmer. Antingen har Quebecor lämnat företaget (sålt sin ägarandel) i New Delhi eller så har man det inte. Hur som helst så medverkar man själva till att smutsa ner sitt eget varumärke. Låter det krångligt? Det är precis vad det är. Vem som än driver verksamheten idag gör det genom att marknadsföra sig som Quebecor. Solklart. Läs och se på skylten. Enligt de uppgifter som kommit fram så behovsanställer man personal och betalar löner som är lägre än vad som lagstadgas i Indien.

Quebecor har tecknat ett globalt ramavtal med det globala facket UNI. Det innebär att Quebecor har ett stort ansvar. Allt arbete, oavsett var det utförs ska ske med mänskliga och fackliga rättigheter. Ingen av oss blir egentligen klokare. Vi får helt enkelt gå vidare med detta.

Det har varit händelserika dagar i Indien. Jag har fått se och uppleva både bra och dåliga saker. Det kommer ta tid att smälta alla intryck.

Heliga kor och fyra miljarder mjölkförpackningar

--------------------------------------
Igår lämnade Camilla Lundh, M.L. Talwar och jag Bombay. Vi hann se några heliga kor innan vi tog bussen till Pune, en sträcka på ungefär 200 km. Det blev en ganska behalig resa. Resan tog ganska lång tid. Det blev en sen lunch i bussen, en påse (liten) chips och en Cola light. På kvällen besökte vi SAKAL tryckeri som ligger en bra bit utanför Pune. Vägen dit är allt annat än bra. Tryckeriet är tip top och alla anställda är med i facket. Under en normal kväll och natt trycks det cirka 500 000 tidningar i sju editioner. Vi hade ett möte med klubbstyrelsen och guidades runt i den trevliga anläggningen.

---------------------------------

Talwar och Camilla.


I Pune finns en mängd multinationella företag. Tetra Pak har en anläggning en dryg timmes bilfärd från Pune. Precis som på SAKALS tryckeri kände jag att vi var välkomna. Våra vänner i det Indiska förbundet har tidigare försökt att besöka och komma in på företaget, dock utan framgång. Efter kontakter med Grafiska Fackförbundet så var de idag välkomna.

Vi hade ett möte med företagets ledning och fick en bra visning av företaget. I Pune producerar Tetra Pak årligen cirka fyra miljarder förpackningar, främst mjölkförpackningar. Antalet fackliga medlemmar är lågt. Det får våra vänner i det Indiska förbundet, AINEF ta tag i. 160 anställda plus ett antal inhyrda arbetar på Tetra Pak i Pune.













----------------------------

--------------------------

Sanjoy, Subodh, Talwar och jag. Foto: Camilla Lundh.


I morgon onsdag blir det fler möten i närheten av Pune. Senare under kvällen åker vi vidare mot New Delhi. Just det, jag höll på att glömma. Här kommer ett smakprov från Indien med film och musik. Spänn fast säkerhetsbältena, höj volymen...

-------------------

--------------------

Bollywood och facklig legend som delat fängelsekorridor med Mahattma Gandhi

-

------ ----
--------------------------------------------------------------------------------------

Heter det Bollywood, Bombay eller Mumbai? De jag träffat säger helt enkelt Bombay. I lördagens THE TIMES OF INDIA exponeras Fahran Akhtar. Efter sin andra huvudroll spås han bli Indiens superstjärna. Husfasader och reklam för bio domineras av Fahran Akhtar och filmen "Luck by chance". --------------

----------

----------------------------------------------------

---------

-------------

-----------------------

------------------

M.L. Talwar och Madan Phadnis

---------

-----------------------------

I Indien och Bombay är film en stor industri. Här finns också en stor grafisk- och förpackningsindustri. Det är därför jag är här, inte för att recensera film, om det var nån som trodde det. Under några dagar ska jag, Camilla Lundh och Talwar som är kassör i All India Newspaper Employees Federation, besöka ett antal multinationella företag och medverka på fackliga möten i Bombay, Pune och New Delhi.

-----

Tidigare idag besökte vi legenden och kämpen, Madan Phadnis. Vi åkte hem till honom. Madan är allvarligt sjuk och har bestämt sig för att inte dö på ett sjukhus. Han har emellanåt svårt att hålla sig vaken, men är helt klar i knoppen. Madan Phadnis föddes 1924 och har alltså fyllt 85. Redan i tioårsåldern började Madan arbeta fackligt och politiskt. Han var dåtidens grafittimålare som skrev och målade polititska frihetsbudskap på fasader och husväggar. Han hamnade i unga år i fängelse och kom att tillbringa många år i fängelse för sitt fackliga och politiska arbete. Madan delade under en tid fängelsekorridor med fredskämpen Mahattma Gandhi och berättar för oss om hur han hörde Gandhis röst i korridoren när han bad för sina medfångar.

-----------

Under många år försvarade Madan fackliga medlemmar i domstolen, faktiskt ända fram till för två år sedan. Snacka om krutgubbe. Utan formell utbildning blev han en framstående jurist och advokat. Madan valdes så småningom till ordförande för All India Employees Federation. Madan har hunnit med en hel del under sitt långa liv. Jag kanske skriver mer om det framöver.

Gränslösa avtal och ståpäls med Eric Bibb

------- ----------------

Den gångna veckan har varit händelserik. På jobbfronten var tecknandet av det globala ramavtalet mellan Union Network International och Elanders i tisdags veckans höjdpunkt. Med svenska mått är det kanske inte speciellt märkvärdigt. Och visst kan multinationella företag och den globala fackföreningsrörelsen göra skillnad. Jag har både sagt och skrivit det tidigare - globala ramavtal är ett konkret sätt att mildra och påverka globaliseringens dåliga sidor. Dagar som i tisdags känns det förbaskat bra att jobba för och vara en del av Grafiska Fackförbundet och den internationella fackföreningsrörelsen. Gränslös solidaritet är viktigt och kan få betydelse långt utanför vårt eget land och gränser. Så det så!

---------

Igår inhandlade jag en ny CD. En ny CD fast nästan 40 år gammal inspelning. helt enkelt en kultskiva. Doris Johansson sjunger som en gudinna! Janne "Loffe" Carlsson, Bengan Carlsson, Lukas Lindholm och Bernt Egerbladh var tilsammans med sångerskan Doris också bandet som kallade sig för just Doris. Som helhet är skivan "Did you give the world some love today Baby" i mitt tycke väldigt, väldigt bra. Det är heller inte helt fel att påstå att musiken var bättre förr, i alla fall om man lyssnar på Doris. Tack för tipset Monica!

------

Apropå musik. Eric Bibb är bra på att lira och sjunga, speciellt live. Klicka här så förstår du vad jag menar. Jag lyssnade och såg honom på hyllningskonserten till Barack Obama som Cyndee Peters ordnade härom veckan på konserthuset i Stockholm. Cyndee såg till så att det blev ett ordentligt halle-luja-moment på tillställningen och vi, 1300 personer i publiken plus en mängd musiker och sångare fick nästan taket att lyfta.