Jag har fått en andra chans

-----
--------

För två år sedan avslutades min cellgiftsbehandling. Under de första två åren sägs risken får att åter insjukna i den sjukdom som jag drabbades av som störst. Jag är idag fullt frisk och har till och med fått papper på det. Det hela började i maj 2006. Jag hade en längre tid känt mig både trött och allmänt klen. Jag hade varit på tjänsteuppdrag i Bangkok och trots att det där var 37 grader varmt så frös jag. En knöl växte på halsen och dessutom hade jag en otäck klåda på hela min kropp, speciellt på nätterna. Semestern var planerad och vi skulle ta en tidig semester och sedan skulle jag ge järnet i den kommande valrörelsen.

Nu blev det inte som jag tänkt mig. Den där dagen i slutet av maj 2006 besökte jag min husläkare. Det kändes som att allt inte stod rätt. Jag fick veta att jag med stor sannolikhet drabbats av cancersjukdomen Hodgkins sjukdom. Visserligen var doktorn inte helt säker, inom en vecka så skulle jag få veta mer. Den veckan var definitivt min mörkaste vecka någonsin. Mina tankar var allt annat än ljusa. Jag funderade på begravningsmusik och andra hemskheter. När jag efter en vecka fick beskedet så infann sig ett inre lugn, det var bara att bestämma mig för att klara av det hela och bli frisk.

Sammanlagt fanns det nio elakartade tumörer i min kropp, mellan lungorna, i ena lungan, på halsen, i halsen, runt mitt hjärta och i ryggen. Jag fick ta och ge många prover. Det blev ett kirurgiskt ingepp och åtta månaders cellgiftsbehandling. Det tog dock någon vecka innan cellgiftsbehandlingen startade och klådan eskalerade. Det kliade så fruktansvärt att sömnpiller var det enda som hjälpte för att överhuvudtaget få någon sömn och ro. Jag var under en lång period sjukskriven. Jag fungerade helt enkelt inte. Jag hade svårt att gå och andas, svårt att läsa, bokstäverna bara hoppade omkring. Jag läste rubrikerna i tidningen, det funkade. Telefon ringde den första tiden oavbrutet. Vänner, släkt och arbetskamrater ringde och hörde sig för hur det var med mig. De som står en närmast under svåra stunder betyder oerhört mycket, så är det. Mina arbetskamrater på Grafiska Fackförbundet var underbara, det är svårt att beskriva min tacksamhet. Om jag inte pratade i telefonen så satt jag hemma och såg på actionfilmer. Tack vare dessa filmer så fick min hjärna chans att rensas och jag slapp tänka på någonting överhuvudtaget. Det var som sagt många som ringde mig under den tuffa perioden. De flesta hade ärliga avsikter och visst var det också vissa som ville prata om själva sjukdomen och allt elände runt omkring. Allt detta gav mig både stöd och kraft att kämpa vidare. Jag tackar också dem som aldrig ringde elller hörde av sig. Jag tror inte att det är så förbannat enkelt att ringa upp eller samtala med en som drabbats av cancer. Jag är ganska säker på att de som inte hörde av sig tänkte på mig. Deras tankar gav i sin tur kraft och styrka åt mig. Man kan ha riktiga vänner på avstånd, man behöver faktiskt inte hålla kontakten med varandra, tankens kraft fungerar, det är jag numera rätt övertygad om. ----------------

Relativt få i vårt land drabbas av Hodgkins sjukdom. Det är en aggresiv cancersjukdom som går att bota om den upptäcks i tid. Det lär finnas fyra olika stadier i insjuknandet. Första stadiet är inte så allvarligt, däremot är det fjärde och sista stadiet allvarligt. I efterhand har jag frågat den läkare som ansvarade för min behandling om jag var nära att dö. Hon svarade ungefär så här: "Du har varit mycket, mycket sjuk och tidpunkten då din sjukdom upptäcktes var i det fjärde stadiet". Doktor Lundin och personalen på Karolinska sjukhuset, Hematologen var fantastisk. De gav mig bra vård, peppade mig och sprutade (ingen vidare trevlig upplevelse) cellgifter i min kropp var fjortonde dag under åtta månader. Tack och lov att det gick bra för mig, jag lurade liemannen. Jag är nu helt frisk och återställd. Jag har fått en andra chans i livet och den chansen tänker jag ta.