Nytt LO förbund

Erik Georgii och Tommy Andersson kommer att från Grafiska Fackförbundet ingå i ledningen i det nya förbundet med Skogs- och Träfacket.

För några timmar sedan beslutade Grafiska Fackförbundets kongress att säga ja till samgående med Skogs- och Träfacket. Samma beslut togs av Skogs- och Träfackets kongress under lördagen. Jag säger som Stefan Granér, förbundsstyrelsen: "Vi ska hålla tätt bakåt och full fart framåt" . Utomstående har gett Grafiska Fackförbundet betyget att ha tecknat arbetsmarknadens starkaste kollektivavtal. Det är ett förbund med självförtroende och optimism som ger sig in i samgående med "Skogisarna".

Drar båda åt samma håll?

På söndag har Grafiska Fackförbundet kongress. Förbundets framtid och en sammanslagning med Skogs- och Träfacket ska diskuteras. Grafikernas kongress ska för första gången gå att följa på webben. Samtidigt har Skogs- och Träfacket kongress och diskuterar samma frågor. Pappers har också kongress. I praktiken har Pappers redan hoppat av samarbetet, då deras förbunds-styrelse i maj beslutade rekommendera sin kongress att lämna samarbetet med de två andra förbunden. Teoretiskt kan ombuden på Pappers kongress besluta om att återuppta diskussionerna om en sammanslagning. Låter det krångligt?

Skogs- och Träfacket har fler kandidater än antalet platser som ska väljas i den nya förbundsledningen. Medlemsmagasinet Dagens Arbete spekulerar att det ska bli strid om platserna. Hur det hela slutar vet vi på söndag.

48 timmar i Norrbotten

I hjärtat av Tornedalen, 144 km från Luleå, med den ena foten norr och den andra foten söder om polcirkeln har jag tagit bilden över Jänkisjärvi. Bakom kameran ligger min farsas barndomshem, från början ett sk Per Albin hus. Namnet på sjön och byn Jänkisjärvi betyder nåt i stil med myrarnas sjö. Numera är det min farbror Tage som bor i huset. Farmor Anna fyllde nyligen 95 år. Jag var och hälsade på henne i helgen på Länsmansgården i Övertorneå. Helgen har gått i turbofart. Vi stannade denna gång 48 timmar i Norrbotten. Om jag räknat rätt så avverkade vi sex besök hos släkt och vänner i lördags. Vi serverades paella och rotsaksgryta hemma hos min far. Birgit och Åke bjöd på älgskav och varma hjortron med glass. Tusen tack. Det är som eljest uppe i norr. Det är där jag har mina rötter. Jag kommer nog alltid att känna mig som en norrbottning, oavsett var jag bor.

Diskussioner med trä- och mersmak

I går startade ESF, European Social Forum i Malmö på allvar. Jag deltog på seminariet "Migrantarbetare och papperslösa från ett fackligt perspektiv". Seminariet som var bra, arrangerades av Kommunalarbetareförbudet, LO och TCO.

Frågan om migrantarbetare och papperslösa är inte enkel. I den färska boken "Migrantarbetare" reder författarna Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg ut begreppen och menar att det finns minst sex olika kategorier av migrantarbetare: bofasta migranter, arbetskraftsinvandrare, gästarbetare, migranter med tillfälligt uppehållstillstånd, asylsökande som arbetar och papperslösa.

Femhundra reste från Turkiet till Malmö

I invigningsvimlet från vänster: Patric Carlsson Evnell, Patricia Nunez, Susanne Simonsson, Håkan Hermansson och Maria Nyman-Stjärnskog.

Jag är på plats i Malmö. ESF, European Social Forum är i Malmö 17-21 september. Mellan 15 000 och 20 000 deltagare beräknas vara med på hundratals kulturaktiviteter och seminarier under dessa dagar. De flesta kommer från Europa, men även folk från övriga världen har rest till Malmö. Drygt femhundra deltagare har rest hit från Turkiet.

Den som kanske bäst kan förklara vad ESF handlar om är Ira Mallik som i onsdagens Aftonbladet skriver: " I kväll invigs European Social Forum 2008 i Malmö. Det beskrivs enklast som ett toppmöte fast tvärtom - ett gigantiskt gräsrotsmöte för folkrörelser, vänster aktivister, miljögrupper, fackligt aktiva, feminister och antirasister från hela Europa. I stället för 15 till 20 ministrar som förhandlar om mänsklighetens framtid kommer uppemot 15 000 till 20 000 aktivister att ägna sig åt att utbyta kunskap och erfarenheter, planera samarbeten och skissa på alternativa politiska lösningar." Ira Mallik avslutar sin artikel: " För den breda svenska vänsterns aktivister innebär ESF en chans att samlas - inte under en paroll eller kring en agenda - utan för att manifestera att ryktet om dess död är betydligt överdrivet."

Onsdagens DN insinuerar på nyhetsplats att ESF är en happening för vänstern och att det finns risk för att våld kommer att ske på Malmös gator. Det skulle förvåna mig om Bonnierpressen skrev nåt annat.

Wanja Lundby-Wedin, LOs ordförande tillika Europa fackets ordförande, invigningstalade under kvällen och menade att det är fackföreningsrörelsens skyldighet att alltid bekämpa globaliseringens dåliga sidor som bland annat exploateringen av arbetare. Vi behöver också strategier för att utveckla demokratin och stärka alla arbetares ställning i världen.

VARFÖR?

Foto: Anette Andersson


Den gångna veckan både påminner och förskräcker. Den 11 september är för mänskligheten ett tråkigt datum. Denna dag 1973 skedde militärkuppen i Chile. 2001 triumferade terrorn i form av bland annat de flygplan som träffade tornen i New York och för fem år sedan dog utrikesministern Anna Lindh av sviterna efter ett vansinnesdåd på NK i Stockholm. När jag tänker på Anna Lindh så ekar frågan utan svar: Varför?

Flyktingpolitiken är på tapeten. I dagarna släppte Socialdemokraterna sitt förslag till program för flykting- och migrationspolitiken. Jag känner ingen direkt stolthet kring svensk flyktingpolitik. Det har tyvärr handlat för mycket om att gömma undan istället för att välkomna flyktingarna. Mupparna i den borgerliga regeringen gör det hela ännu värre. Deras retorik med begreppet utanförskap signalerar en VI och DOM känsla. Debatten om flyktingpolitiken inom socialdemokratin är bra, problemet är att det är borgana som har makten. I lördags publicerades en atikel på DN debatt med Anders Lago som avsändare. Jag har aldrig förstått varför det är bara vissa kommuner som tar ansvar för flyktingmottagandet. Många kommuner smiter undan från sitt anvar. Här behövs skarpare beslut.

Min egen vecka har varit ganska bra. Tillsammans med Adriana Rosenzvaig från UNI deltog jag i ett möte med ett globalt företag. Det känns som att vi har satt igång nåt och en social dialog är inledd. I fredags var jag med på ett bra möte på Skogs- och Träfacket. Den 20 oktober drar Grafiska Fackförbundet tillsammans med Skogs- och Träfacket igång en facklig politisk utbildnings-satsning med siktet intällt mot valet 2010.

Hagaparken och Brunnsviken har kommit att bli en av mina favoriter och ett andningshål. Tillsammans med min livskamrat brukar jag promenera i dessa omgivningar. I lördags gick vi ett varv runt Brunnsviken. Det är en rejäl promenad på 12 km och om man lägger till 3 km till och från bostaden så blir det en promenad på 15 km. Det känns skönt, speciellt efteråt. Middagen avnjöts på favoritrestaurangen Minerva. Senare på kvällen var vi på Mommas Restaurang där Johan Eurenius stod som värd och bjöd på levande jazzmusik. Johan presenterade oss för gruppen Odén och Jacobsson. Bra musik. Gruppens sångerska är lysande. Tack Johan! Men aldrig hade jag trott att jag skulle dra upp snittåldern med min närvaro på en klubb som lirar jazz. I söndags återupptog jag mina självstudier i spanska.

Trygga kvinnliga kaptener i luften

Det är inte många yrken som toppar pilotyrket. Ett fåtal kvinnor är flygkaptener. Jag har träffat två av dem, Anna och Katarina.

Anna har jag växt upp med. Vi gick i samma klass från ettan till nian. Anna var i mina ögon bäst i klassen och jag anade att det skulle bli nåt stort av henne. Några gånger har jag flugit med Anna vid rodret. Jag har dock varit för feg för att knacka på i cockpit. I måndags på väg från Arlanda till Landvetter var det Katarina som hälsade mig och alla andra resenärer välkommen. Efter halva resan tog jag mod till mig och bad att få träffa flygkaptenen Katarina. Jag fick vackert vänta tills planet landat innan jag bjöds in till cockpit och en liten pratstund med Katarina. Av säkerhetsskäl kan jag inte lägga ut någon bild på Katarina. Till vänster, strax utanför bilden sitter dock Katarina.

The rebels of Africa

We often bound humans and countries together on the great continent of Africa. We have been taught that Africa is poor. That is bullshit! Africa is a rich continent but it is unequal divided.

Trade union leaders from the graphical unions in Ghana, Kenya, Tanzania, Mozambique, Nigeria, South Africa, Uganda and Zambia met each other 1-2 of September in Dar El Salaam, Tanzania. I was there. Development of network on collective bargaining was on the agenda. Since before there is a Global Agreement between Nampak and Union Network International, UNI. One way to limit the global exploitation and to increase the human rights on labour is to sign global agreements and make shore that global agreement follows: “All of us have a responsibility to make sure that global agreement follows up, both unions and employers” said Keith Jacobs, CEPPWAWU, South Africa. Organizing trade unions is the only way to change and develop workers rights.

I feel modesty when I hear new friends telling me about their own experience how to be arrested as a four month old baby. That was because he is black and that his parents were struggling for a South Africa without apartheid.

I am proud to be a member of the same movement as Uganda’s and also probably Africa’s youngest general secretary Christine Kavata, Uganda Printers, Paper, Polyfibre & Allied Workers Union. There is an aura of light around her in a mosaic of humility, passion for justice, charisma and calm. “It is about attitudes, if we are to reach more youth and women members and leaders” ,said Christine Kavata in the moment as a program for development and activities was on the table.

Trade unions in Africa have the same challenges as trade unions in Sweden and Europe. We are living in a new time and we have to adjust and find new methods to recruit new members and bargain good things for the members.

Rebellerna i Afrika

Ofta buntas människor och länder ihop på den väldiga kontinenten Afrika. Vi har fått lära oss att Afrika är fattigt.

Det är bullshit! Afrika är inte fattigt.

Det är resurserna som är ojämnt fördelade.

Fackförbundsledningar från de grafiska förbunden i Ghana, Kenya, Tanzania, Mozambique, Nigeria, Sydafrika, Uganda och Zambia träffades den 1-2 september i Dar El Salaam, Tanzania. Jag var där.

Utveckla och stärka de fackliga nätverken och kollektivavtals-

förhandlingar fanns på dagordningen. Sedan tidigare finns det tecknat ett globalt ramavtal mellan företaget Nampak och det globala fackliga nätverket, UNI. Ett sätt att begränsa den ökade globala utslagningen och att öka mänskliga rättigheter i arbetslivet är teckna samt bevaka att de globala ramavtalen efterlevs. ”Alla har ett ansvar att se till att de globala ramavtalen fungerar, både fack och arbetsgivare” sa Keith Jacobs från CEPPWAWU, Sydafrika. Organisering av fackföreningar är det enda sättet som finns att förändra och förbättra anställdas villkor.

Jag blir ödmjuk när jag får höra av nya vänner att man som 4 månaders bebis arresterats för att man är svart och ens föräldrar kämpar för ett Sydafrika fritt från apartheid.

Jag känner mig stolt att tillhöra samma rörelse som Ugandas och kanske Afrikas yngsta generalsekreterare, Christine Kavata, Uganda Printers, Paper, Polyfibre & Allied Workers Union.

Det riktigt lyser om henne i en mosaik av ödmjukhet, passion för rättvisa, utstrålning och lugn. ”Det handlar om attityder om vi ska nå fler ungdomar och kvinnor som medlemmar och fackliga ledare”, sa Christine Kavata i samband med att ett program för utveckling och aktiviteter behandlades. Fackförbunden i Afrika har samma utmaningar som fackförbunden i Sverige och Europa. Det handlar om att anpassa sig efter en ny tid, hitta nya metoder för medlemsrekrytering och förhandla om bra villkor för medlemmarna.