VARFÖR?

Foto: Anette Andersson


Den gångna veckan både påminner och förskräcker. Den 11 september är för mänskligheten ett tråkigt datum. Denna dag 1973 skedde militärkuppen i Chile. 2001 triumferade terrorn i form av bland annat de flygplan som träffade tornen i New York och för fem år sedan dog utrikesministern Anna Lindh av sviterna efter ett vansinnesdåd på NK i Stockholm. När jag tänker på Anna Lindh så ekar frågan utan svar: Varför?

Flyktingpolitiken är på tapeten. I dagarna släppte Socialdemokraterna sitt förslag till program för flykting- och migrationspolitiken. Jag känner ingen direkt stolthet kring svensk flyktingpolitik. Det har tyvärr handlat för mycket om att gömma undan istället för att välkomna flyktingarna. Mupparna i den borgerliga regeringen gör det hela ännu värre. Deras retorik med begreppet utanförskap signalerar en VI och DOM känsla. Debatten om flyktingpolitiken inom socialdemokratin är bra, problemet är att det är borgana som har makten. I lördags publicerades en atikel på DN debatt med Anders Lago som avsändare. Jag har aldrig förstått varför det är bara vissa kommuner som tar ansvar för flyktingmottagandet. Många kommuner smiter undan från sitt anvar. Här behövs skarpare beslut.

Min egen vecka har varit ganska bra. Tillsammans med Adriana Rosenzvaig från UNI deltog jag i ett möte med ett globalt företag. Det känns som att vi har satt igång nåt och en social dialog är inledd. I fredags var jag med på ett bra möte på Skogs- och Träfacket. Den 20 oktober drar Grafiska Fackförbundet tillsammans med Skogs- och Träfacket igång en facklig politisk utbildnings-satsning med siktet intällt mot valet 2010.

Hagaparken och Brunnsviken har kommit att bli en av mina favoriter och ett andningshål. Tillsammans med min livskamrat brukar jag promenera i dessa omgivningar. I lördags gick vi ett varv runt Brunnsviken. Det är en rejäl promenad på 12 km och om man lägger till 3 km till och från bostaden så blir det en promenad på 15 km. Det känns skönt, speciellt efteråt. Middagen avnjöts på favoritrestaurangen Minerva. Senare på kvällen var vi på Mommas Restaurang där Johan Eurenius stod som värd och bjöd på levande jazzmusik. Johan presenterade oss för gruppen Odén och Jacobsson. Bra musik. Gruppens sångerska är lysande. Tack Johan! Men aldrig hade jag trott att jag skulle dra upp snittåldern med min närvaro på en klubb som lirar jazz. I söndags återupptog jag mina självstudier i spanska.