Ofta buntas människor och länder ihop på den väldiga kontinenten Afrika. Vi har fått lära oss att Afrika är fattigt.
Det är bullshit! Afrika är inte fattigt.
Det är resurserna som är ojämnt fördelade.
Fackförbundsledningar från de grafiska förbunden i Ghana, Kenya, Tanzania, Mozambique, Nigeria, Sydafrika, Uganda och Zambia träffades den 1-2 september i Dar El Salaam, Tanzania. Jag var där.
Utveckla och stärka de fackliga nätverken och kollektivavtals-
förhandlingar fanns på dagordningen. Sedan tidigare finns det tecknat ett globalt ramavtal mellan företaget Nampak och det globala fackliga nätverket, UNI. Ett sätt att begränsa den ökade globala utslagningen och att öka mänskliga rättigheter i arbetslivet är teckna samt bevaka att de globala ramavtalen efterlevs. ”Alla har ett ansvar att se till att de globala ramavtalen fungerar, både fack och arbetsgivare” sa Keith Jacobs från CEPPWAWU, Sydafrika. Organisering av fackföreningar är det enda sättet som finns att förändra och förbättra anställdas villkor.
Jag blir ödmjuk när jag får höra av nya vänner att man som 4 månaders bebis arresterats för att man är svart och ens föräldrar kämpar för ett Sydafrika fritt från apartheid.
Jag känner mig stolt att tillhöra samma rörelse som Ugandas och kanske Afrikas yngsta generalsekreterare, Christine Kavata, Uganda Printers, Paper, Polyfibre & Allied Workers Union.
Det riktigt lyser om henne i en mosaik av ödmjukhet, passion för rättvisa, utstrålning och lugn. ”Det handlar om attityder om vi ska nå fler ungdomar och kvinnor som medlemmar och fackliga ledare”, sa Christine Kavata i samband med att ett program för utveckling och aktiviteter behandlades. Fackförbunden i Afrika har samma utmaningar som fackförbunden i Sverige och Europa. Det handlar om att anpassa sig efter en ny tid, hitta nya metoder för medlemsrekrytering och förhandla om bra villkor för medlemmarna.
Inlägg
